tisdag 28 juni 2011

Värsta Stålmannen!

Ja, Jamie är precis som stålmannen. Så som tjejerna på BB sa när han föddes.
Han kom ju ut med huvudet som vanligt och med ena armen rätt ut sträckt, så som stålmannen flyger. Det är ju hur kul som helst.
Flera gånger har han bevisat att han är en riktig super hero!
Som idag, när vi träffade Anna-Clara och tar sprutorna!
Blev självklart ledsen och jag tröstade. Sen somnade han i bilen på väg hem. Väl hemma fick han ny blöja och så bjöd jag på "tutte" för det var dax med lite mat. Vi gullade och så tog vi en alvedon. Jag är så himla stolt som vanligt över hur stark han är när det väl behövs.
Jag måste säga att Anna-Clara var som varje gång så lugn och harmonisk. Berättade hur jag skulle stå bredvid och prata , hålla handen och trösta Jamie när sticken gjorde ont. Hon är en GUDAGÅVA och jag förstår varför hon jobbar med barn. Hon är helt makalöst bra och jag är ju så trygg med våra möten. Nu ska vi inte ses på en hel månad. Hur ska det gå?
Jag måste bli stark och lita på mig själv. Men erkänner att Anna-Claras ord, råd och underbara personlighet har stöttat mig hela vägen. Som jag brukar säga, och jag tjatar än en gång. Utan henne och Kerstin har jag inte klarat detta. Linus är ju så himla bra och harmonisk han med, när jag ofta lätt blir orolig och tycker att jag inte duger som mamma.
Men det har varit en tuff tid med koliken må jag säga. Men vi klarar igenom den och sen får hoppas att Jamie ska få må bra.

Han har blivit jätte stark i rygg och nacke och även benen. Han står gärna med min hjälp så klart på bordet och trampar vartannat steg med fötterna. Precis som han vill gå. Men han har ju inte lärt sig kräla och krypa än......hihihi
Längtar tills den dagen kommer då han kan hasa sig fram och leka lite mer med mamma. Vi har hittat ett sett att umgås utan att behöva vara i famnen. Jamie sitter stadigt själv i hörnet på soffan. Då sitter jag bredvid och vi pratar, skrattar och fotograferar massor. Sen brukar vi sända mess till pappas telefon och visa dagens leende. Det tycker vi är kul. Tänk vad roligt det blir framöver med gå hjälpen som väntar uppe på loftet. Oj, vad jag längtar!

Just nu ligger stålmannen i vagnen ute i skuggan och sover. Det är inte vanligt att jag kommer ut med honom. Så för mig är det riktigt lyxigt att få sitta med en kopp kaffe och mina favvo kex som jag får äta och njuta av solen. Tänk vilken underbar dag det blev, trots sprutorna. Dagen till ära tänkte jag klä Jamie i den ljusblåa stålmannen boddyn eftersom han varit så duktig. Han har ju aldrig haft den för jag väntat på rätta tillfället. Det var väl ändå idag. Men han kan få sova i den i natt!  Insåg att han trivs bäst i bara blöjan idag. Mysigt. Sen ska vi vara solokvistar hela dagen, natten och morgondagen. Pappa Linus jobbar och blir kvar på F7 i natt.
Men jag ska nog klara av att vara ensam med min solstråle och vi får mycket plats i sängen när det är dax att sova. Jamie kan få pappas säng så har han det lite lyxigt. Han sover ju gärna mellan Linus och mig, men nu har jag fått honom att acceptera spjälsängen!
Det är skönt för honom att sova lite själv trots att han sover bättre och längre när han är nära mamma och pappa så klart. Nu kan vi blanda lite.......
Mest "svår soven" är han på dagen då han bara sover ungefär 20 minuter till 40 minuter åt gången. Man hinner liksom inte göra allt för mycket under den tiden och ni skulle se hur jag springer som ett "jehu" fram och tillbaka här i stugan och försöker få i ordning. Men det blir oftast bara pannkaka av allt. Jamie är mycket vaken under dagen och jag gillar ju det. Att få äran att vara tillsammans och aktivera honom är det finaste som finns. Men samtidigt väldigt jobbigt också , det ska jag inte sticka under stolen med. Varför är kroppen så himla svag?
Jag kommer ju liksom aldrig igång igen efter förlossningen. Ibland blir jag ledsen och tror på fullaste allvar att jag är för gammal. Att föda sitt första barn när man är 40 år. Men det är inget jag vill ha ogjort. Skulle bara önskat att jag kunnat få denna chans att möta Linus och skapa Jamie för några år sedan. Så tänker jag ofta.
Men ödet bestämde detta och ingen är lyckligare än jag. Jag har ju vunnit högsta vinsten!
Då får jag ta det här med att vara trött och sliten.
Märker det när vi är ute och går. Blir trött efter bara 50 meter men vågar inget säga och min envishet slår till som vanligt. Vi går och går och sen när jag väl är hemma har foglossningen hälsat på igen och min kropp värker och jag blir så himla trött.
Har ju inte börjat träna än heller och längtar tills jag kan komma igång med det. Tänkte mig att Zumba skulle passa mig utmärkt.
Känner ju på scenen också att jag inte orkar som förr. Men huvudsaken är väl att jag sjunger och spelar som vanligt,sen får man ta "jumpa" passen när orken är tillbaka. Om den kommer tillbaka!

Nu har jag haft det bra i över två timmar och Jamie sover fortfarande.  Helt otroligt och vad härligt det har varit i solen. Det var länge sen. Det börjar röra sig i vagnen och det vankas nog tutte igen! Det ska verkligen Jamie belönas med nu.
Plikten kallar och jag ska ta upp min älskade lilla kille och pussa massor på honom. Han är värd det lille mannen. Jag har ju alltid sagt sen han kom till världen att han är värsta stålmannen. Det kommer du alltid att vara gubben! Bra jobbat idag JP. Love U

Jamie får vaccination!

Gud, hjälp mig!
Jamie och jag gör oss precis i ordning för att åka till Bvc och träffa Anna-Clara. Det är idag det ska ske. Jamie ska få sin tre månaders vaccination.
Jag kommer att svimma förmodligen, men måste vara stark för hans bäsa.
Han kommer att bli så där otröstligt ledsen så tårarna rinner och hans lilla röst blir trött och skär i alla toner samtidigt. Stackars barn.
Blir så nervös och rädd.
Rädd för att han ska bli ledsen och få ont nu när knipen blivit bättre.
Jag tycker så synd om alla bebisar som måste ta dessa sprutor. Dessa förfärliga och otäcka sprutor. Men samtidigt vet jag ju att dom bara gör gott och räddar liv. Det är bara så förfärligt att det ska behöva göra så ont.
Därför tar dom ju sprutorna samtidigt i benen så dom slipper sticka flera gånger.
Jag är orolig över att inte klara av det. Jag ska ju hålla honom still och trösta. Men är ju så himla rädd för sprutor själv och nu ska jag se detta på mitt barn. Min guldklimp som ingen får göra illa.
Kan jag trösta honom ordentligt sen. Hoppas han förstår att jag ska göra mitt bästa.
Denna dag skulle verkligen Linus ha varit med. Han som är så cool och lugn i alla sådana lägen. Men hn jobbar ju!
Nu måste jag bli stark för Jamies skull.
Jamie, kom ihåg att jag älskar dig högt.
Din mamma....

måndag 27 juni 2011

Dator krångel!

Jaha, då sitter man här efter några veckor och inte har fått ordning på datorn än. Något data proffs kommer jag aldrig att bli hur mycket jag än vill. Men både dåligt med tid och dåliga dator kunskaper gör att det inte är så lätt att fixa. Men har i alla fall kommit iväg till Elgiganten och köpt mig en extern hård disk så jag kan tanka ner alla filmer och bilder som tagit all plats förmodligen. Kan ju inte lägga in en enda bild i bloggen tyvärr. Har ju massor av bilder på saker och hem stickade koftor och sockar som Jamie har fått av härliga människor. Det är ju så kul att visa det just här i bloggen. Men får väl skriva först och sätta in bilder sen. Fast jag är ju så pysslig av mig och otålig så jag vill att allt ska bli färdigt på en gång.
Men men, jag kan ju inte ha en blogg och inte skriva heller bara för att det inte fungerar att sätta in bilder.
Har ju så mycket roligt att skriva om så jag vet inte var jag ska börja riktigt.

Men börjar i Tierp där Jamie och jag var för några veckor sen. Berättade ju att vi åkte dit trots att vi var förkylda.
Min älskade systerson Alexander tog ju studenten.
För det första var det kors i taket för att jag var ledig och kunde komma hem på kalas eller student som jag inte kunnat på 12 år. Sen jag började i Drifters har man ju liksom fått missa allt sådant med firande och fester. Stora födelsedagar, examens dagar, studenter och massa roligt med släkt och vänner. Men så är det ju i den här branschen. Det är mycket socialt man missar. Men samtidigt skulle jag inte heller vilja byta jobb. Jag storm trivs med mitt Drifters gäng och det går alltid att fira i efterhand den som fyller år eller går ut skolan.
Men som sagt, så prickade jag in Alex student och jag är en mäkta stolt moster som kunde följa både "karneval" tåget, "utspringningen" och även delta i middagen. Jamie skötte sig exemplariskt och han var så fin i sina Lasse Åbergs kläder. Min guldklimp sov och sov trots att det var massor av ljud och människor i språng.

Vi hade köpt hörsel kåpor till turnén i sommar och dom passade bra för denna dag också. Men dom behövdes inte då han verkade må bra, sovandes genom hela student dagen.
Han vaknade bara för att fylla på tanken med mjölk!
Snygg Alexander i studentmössa. Härligt att vara färdig med sin utbildning!

Wiktoria och Alexander
 Min Mamma och Pappa o lilla Jamie i vagnen.


Thomas, Harriet, Per-Åke och Maria

Min syster Anneli är mäkta stolt över sin son!

Mycket prylar runt halsen blir det!

Söta Hanna
Sofia i brillor......
Det var underbart att få träffa alla goa släktingar och de som jag verkligen inte träffat på länge. Thomas , min systers mans släktingar har jag inte träffat på flera år kom vi fram till. Så det var riktigt kul att hela gänget var där.

Sen är det så mysigt att få rå om Anneli´s familj. Min syster och jag ses alldeles för sällan och när man väl träffas så blir jag så himla ledsen sen när det är dax att åka igen!
Men jag börjar bli van. Det är så långt emellan och det känns mer nu naturligtvis när lilla Jamie kom till världen.
Man vill ju vara nära sin familj och kunna få hjälp när det behövs. Men jag vet att dom finns där för mig ändå. Dom skulle släppa allt om det är något och komma hit om det skulle behövas, det vet jag.
Precis som jag skulle göra för dom.
Linus familj bor också alldeles för långt borta. Fast egentligen är det väl Linus och jag som är bovarna i dramat. Det är ju vi som flyttat hit en gång i tiden, fast då på var sitt håll.
Men offrar man ca 4 timmar och lite till efter vägen så kommer man hem och det är egentligen inte så farligt. Fast det är en lång bit för Jamie att åka. Men han gillar hittills att åka bil. magen mår bra då också.
Man får sakna rejält mellan gångerna då vi ses.
Alla vet hur mycket jag älskar min familj och vänner och jag hoppas även min nya familj känner sig älskad!
Är ju så bortskämd nu att jag fått bli en av Linus familjemedlemmar. Ni är precis lika härliga och underbart tokiga som min egna busiga Tierps familj. Ja, där ingår självklart min moster Inger och John och Jesper fast dom bor i Stockholm och alla släktingar runt om i landet. Men det är i Tierp jag har mina rötter. Familjen är det finaste man har i livet och man måste vårda den och varandra ömt.
Trots att jag inte kan komma hem eller hälsa på så ofta så finns ni med mig vart jag än är eller gör.
För ni finns i mitt hjärta för alltid.

Linus kom och mötte upp oss i Tierp med Husbilen. Ja, DEN husbilen. Oj, oj oj vilket vrål åk alltså!
Husbilen som vi ska åka och bo i under hela sommar turnén. Jag kommer att skriva om bilen och hur fin den blivit så fort jag fixat så jag kan publicera inläggen med bilder igen. Men jag tycker den är helt makalöst lyxig och häftig, och det behövdes denna fina bil för att klara turné livet med lilla familjen.

Nypremiären med Drifters och grabbarna var ju så härligt rolig. Trots att näsan rann, jag var hes och nervositeten slog till så kändes det som om jag inte varit borta så länge ändå!
Jag var och är självklart väldigt otränad både röst mässigt och fysiskt i kroppen. Tröttheten märktes kraftigt då jag inte orkade dansa och släppa loss på scenen så mycket. Halsen och magen har jag heller inte tränat. Har ju inte tagit en ton på tre månader så det är ju inte så konstigt. Men jag blev verkligen förvånad över att det gick så bra ändå med både stämband, att minnas texterna och att orka spela saxofon. Allt flöt på fast det var väldigt ovant förstås. Men nu har jag ju hunnit sjunga hela Juni med bandet och det är fruktansvärt roligt att vara tillbaka med killarna och träffa alla underbara människor i publiken. Åh, som jag längtat. Nu är man igång igen :)
Ni får inte missa oss i sommar och håll gärna utkik efter vår bedårande husbuss efter Drifters bussen som nu är vit. Vi åker i karavan och jag ........... längtar efter er! Kom ihåg det.....

onsdag 8 juni 2011

Mycket på G!

Oj, vad länge sen det var jag skrev några rader här i bloggen. Det har varit så mycket och det händer saker precis hela tiden.
Förra helgen var farmor och farfar till Jamie här på besök. Linus och Peter målade på huset och fixade i ladan.
Jag , Annette och Jamie var iväg på stan och shoppade. Det blev ett Baby Gym till Jamie från farmor och farfar såklart!
Jamie gillar det verkligen , men når inte leksakerna själv än riktigt. Så jag leker med honom och det är en trevlig stund på dagen som vi har tillsammans. Jamie sprattlar och sparkar och jollrar, och jag ser till så leksakerna gungar för då spelar den och låter roliga ljud. Det var verkligen en fin present som vi använder mycket.
Nu när Jamie mår så mycket bättre så pratar han och gör så roliga miner och grimaser. Det är ljuvligt att uppleva.
Det blev riktigt fint här hemma, men är inte klart ännu. Men jobbar man lite pö om pö så blir det färdigt till slut.
Linus har ju spikat staket och en söt liten grind, rensat i ena ladan, vi planterade blommor och sen gjorde han en örta gård. Hur mysigt som helst att hämta färska kryddar när vi (eller Linus rättare sagt) lagar mat.

Vi har även hunnit med att träffa Anna-Clara igen och med ett leende på läpparna kan jag meddela att "lill Persson" har gått upp i vikt igen och är nu 5790g tung. Grattis JP, snart är det 6 kg :)
Det var ju sista veckan hemma nu innan nypremiären med Drifters. Så massor har vi fixat för att det ska bli så bra som möjligt med husbilen på turné.
Vi var iväg och lämnade bussen till Thomas på Vara reklam & Design för stripning.
Kan inte förstå hur bra det kommer att bli. Är så lycklig i "brallan" och sprallig i hela kroppen inför sommaren som kommer att bli ett minne för livet. Tänk att min familj kan följa med mig ut i dansbands Sverige så jag kan jobba. Inser hur himla bortskämd jag är.
Livet är underbart och jag svävar på rosa små moln eller kanske på små ljusblåa moln......

Förra fredagen åkte vi till Stellan (i Drifters) och Lena över en fika som blev flera timmar med lite mat och dryck. Det är kul när det blir så där spontant bara. Inget bestämt utan det bara blev. Mysigt värre alltså. Lördagen var det god middag hos familjen Peterson i Vinninga igen. Trevligt! På söndagen bjöd vi hem familjen Asplund på Pizza buffé. Vi kunde inte laga till någon middag i köket eftersom vi rivit ut spisen och elektrikern inte hunnit varit här och fixat elen. Så då fick det bli familje pizza för dom andra och jag åt kyckling kebab utan dressing så klart. Men det fungerade alldeles utmärkt.

I tisdags (förra veckan) så packade jag stora väskan för att åka hem till Tierp. Jamie och jag blev tyvärr riktigt förkylda men vi skulle ju gå på Alexanders (min systers son) student. Eftersom det var varmt så inväntade vi eftermiddagen och reste då. Men först fick vi veta att husbilen var färdig stripad och klar för att hämtas. Hela familjen åkte till Vara och vilken fin överraskning det blev att se vad fin bussen blivit. Thomas stripade den med barnvagn och prickar och den är så söt så. Tack snälla Vara Reklam & Design för ett mycket bra jobb. Nu kommer NordenDäck att bli glada och nöjda det vet jag!

Jamie skötte sig så fint hela resan på 40 enkla mil och vi stannade bara en gång i 45 min för att amma i Örebro. Annars sov han hela tiden och då gick det ju hur bra som helst att köra.
Det var underbart att komma fram till Kyrkbyn hos mina föräldrar. Jag är hemma så sällan så jag hinner ju sakna ihjäl mig mellan varven. Älskar mina nära och kära så mycket och jag tänker alltid massor på alla hemma vid. Nu fick vi tillfälle att ses några dagar i alla fall. Hann med att fika och visa upp min guldklimp för Mange och Mia till och med. Det var verkligen "kors i taket". Mina fina vänner som jag aldrig hinner med. Sorgligt! Men det bästa är att dom är nöjda med de tillfällen vi får tillsammans. Det känns så skönt för då är man verkligen vänner. Inga krav utan det blir när det blir!
Så har jag ju med mina vänner i Lidköping också. Jag är ju alltid borta så mycket, men vi håller ihop i vått och torrt ändå. Det är sån´t som bevisar äktheten på bästa vänner. Det är sådana vänner som är värdefulla. Jag har tur som har några sådana vänner. Det är ni som är värdefulla och ni betyder så mycket för mig.
Kram

PS. Har fått problem med mitt foto program. Så jag får tyvärr inte in mina bilder till inlägget. Får lägga in dom senare....... Det är ju på husbussen! D.S