onsdag 30 november 2011

Stads Lucian i Lidköping!

Jag coachar Stads Lucian för sjätte året i rad. Det är en super nice uppgift som jag har och det är  Lions, NLT och Scouterna som är arrangörer.
Jamie fick följa med på uttagningen när många förväntas fulla tjejer sökte till de sju platserna. Jag skrev ju om auditionen som ägde rum i oktober.
Vi repar ungefär 3 gånger i veckan och nästan 3 och en halv timme vid varje tillfälle. Tjejerna är riktigt duktiga och har god disciplin. Lyssnar och lär sig av de tips jag matar i dem för att de ska orka hela turnén sen.
Erica Sjöström från Drifters coachar Lidköpings luciatrupp inför Magisk Stjärnkväll
Här är Lucia kandidaterna 2011 och se vilka fina änglar!


Men själva kröningen och konserten i kyrkan känns ändå som det största och viktigaste framträdandet.
Jamie är med vid många tillfällen när vi repar och han är så duktig och ibland somnar han till och med gott till tonerna av Gläns över sjö och strand eller någon annan Lucia sång vi har på repertoaren.
Alla kandidaterna genom åren blir mina ÄNGLAR!
Det är svårt att släppa taget när dom ska flyga ut ur boet och klara sig själva på turnén. Men det är bara för jag verkligen gillar tjejerna och deras förmåga att vara en team player och kompis.

Detta är ett grymt ensemble år och jag är väldigt stolt.
Stolt över att få chansen att repetera ligan och även för att dom är så otroligt snabblärda och duktiga på att sjunga. Det är rena rama fröjden att få lyssna och njuta till deras röster. Själv spelar jag detta år när självaste kröningen är. Jag är i Hedemora och spelar upp till dans då hos Tommy Ande`r och hans publik i parken. Så snacka om att jag kommer att vara nervös när jag inte är mina änglar nära och kan stötta i och ackompanjera dom i kyrkan. Men samtidigt vet jag ju att dom är så pass duktiga och professionella att det kommer att vara en lätt match för dom.
Sprida ljus och glädje i Guds hus är deras uppgift, sen om det blir fel någonstans i sången spelar ingen roll. Jag vet också att arrangemangen sitter som en smäck, så det kommer heller inte att ske några fel i deras framträdande.
Vi har alltid så kul när vi repeterar. Fika stund är också viktigt så dom orkar med......

Hanna hjälpte till med Jamie när mamma blandade saft!


Jamie fick vara med i tidningen NLT (Nya Lidköpings Tidning) när dom hälsade på kandidaterna när vi repeterade.
Så han har blivit en riktig lins lus den rackarn!
Kunde tyvärr inte rotera bilden !!!!

tisdag 29 november 2011

Längesen.....

Oj, nu var det längesen jag skrev här. Som vanligt är det mycket jobb och massor av annat som ska göras och så lilla Jamie förstås.
Allt är bara så roligt så jag glömmer tid och rum.
Turnén fungerar väldigt bra och det har blivit lugnt i bussen igen nu när två små söta tänder tittat fram i Jamies nedre tandrad. Underbart!
Men inte lika underbart för mig som fortfarande ammar. Nej, jag ska inte klaga, för det var bara i början han bet mig lite i "tutten". För nu är han så snäll så och ammar precis så lugnt och fint som alltid förr.

Jamie är en riktig liten gulligris för alla i bandet, och han gör oss glada under resans gång. Han är verkligen så himla snäll och det kommer att göra ont i hjärtat när tiden är inne att åka utan honom och Linus. Det blir som ett straff, pest och pina innan man lär sig hur man ska hantera det.
Ursch, jag vågar inte ens tänka tanken.
Men klockan är slagen och det står inte på förrän jag får packa min egen väska och åka ifrån familjen. Åka ifrån min älskade lilla familj.

Gud, vad tårarna rinner nu.
Bara tanken gör mig så ledsen. Men jag förstår ju att det måste bli så.
Jag kan inte vara så egoistisk mot dom andra i bandet att låta mitt underbara barn och min älskade Linus åka med vid varje turné året om. Deras familjer och sambos blir lämnade varje helg hemma och killarna får längta och längta hem. Men jag får "lyxa" till det med mina älsklingar i min närhet. Egentligen orättvist, men annars hade jag inte kunnat fortsätta som sångerska i Drifters. Jag måste ju kunna sköta mitt barn och då måste han med. Så enkelt är det!
Nu vill jag inte tänka på det mer för jag blir så ledsen, för dagarna går så fort och vips så får jag vinka Hej Då när det vankas jobb.

Jamie smakar på massor av mat nu. Men observera att jag skrev smakar.
Det är han riktigt bra på minsann. Potatis, köttbullar, fisk, frukt.... name it!
Men äta gröt och dricka välling?????? DÅ ÄR DET STOPP!
Vi har varit oroliga och jag stressar upp mig något fruktansvärt när det talas om att Jamie fortfarande ammar. Att jag inte kan få ungen att äta mat!
Linus googla och surfade på nätet om ämnet i fråga. Där står det att det är barnet som bestämmer och ingen annan när det är dax att sluta amma. När barnet själv känner sig moget för det, så kommer det att sluta automatiskt.
Jag har ju försökt att få honom att äta under dagarna och amma morgon och kväll. Men det är inte något som Jamie går med på. Så vi kämpar vidare.


Det är mycket han tar in nu och härmar. 
Det märker jag när vi leker tillsammans. Den där leksaken han fick av mig för en månad sen som ni fick se när han öppnade själv. Man kastar i bollar i en "tratt" och det kommer ljud. Nu kan han slänga i bollarna själv och han är väldigt road av den. Häftigt!
Mer ljud är det också och det händer nästan nya grejer varje vecka.
Som jag tjatat om förut, så måste jag nypa mig i armen för att förstå att jag verkligen inte drömmer.
Jag är mamma! Jag älskar min uppgift trots att det är svår.
Bus ungen min är helt underbar.
Snart vankas det Jul och det kommer att bli annorlunda och mysigt med en egen liten knodd som ska få uppleva den för första gången.
Längtar :)

tisdag 8 november 2011

Tänder på G!

Som Jamie får stå ut med att det kliar i munnen. Stackarn, han har så ont ibland så han skriker rätt ut som en "stucken gris". Det är så hjärtskärande, men det är ju bara att vänta ut de små tänderna som ska ut. Allt åker in i munnen och han kliar med leksaker och skeden.
Å´h tjo ho......!!!! Nu kan vi se och känna en vass liten rackare i nedre delen. Så nu står det nog inte på förrän gaddarna är på plats. Vi ser även de två framtänderna lysa igenom tandköttet, men dom envisas med att stanna där dom är ett tag till verkar det som. 
Det är inte lika roligt att amma längre som ni nog förstår!!!!
AJ, aj, aj vad han bits ibland. Värre blir det väl antar jag. Men vad gör det. Han måste ju få sina tänder.
Vi längtar tills det är klart för han har så ont mellan varven och blir ledsen och det vill jag inte.
Mums, Majskrok är gott!

Massor av saknad!

NU börjar det svida ordentligt i kropp och själ efter mina vänner. Åh, vad jag saknar alla mina fina polare.
Jag har hela tiden trott att nu när jag är mamma ledig från skolan Music and Production så kan jag rå om mina bästisar massor. Men jag lyckas inte!
Tiden med Jamie är på något sätt ändå viktigare, men samtidigt måste man ju vårda sin sociala verksamhet. Annars kommer ju ingen att vilja vara kompis med mig längre. Fast tro mig det är faktiskt inte bara mitt fel att vi inte setts på länge. Självklart är det faktiskt så att vill man ses måste det ju vara ömsesidigt och att alla måste ha tid samtidigt. Varför ska det vara så svårt att få ihop det. En liten snabb fika räcker för att träffas för en liten stund. Det behöver ju inte alltid vara så seriöst med middagar eller annat. Sådant tar ju tid. Så då kan man ju bara träffas för att skvallra i 10 minuter över en kopp kaffe och kramas hej då. Eller hur?
Nu har jag ställt in två gånger med våran roliga och busiga familj i Vinninga som vi brukar träffa då och då. Familjen Peterson som jag skrivit om förut.  Men det viktiga är att rätt var det är så får vi till det och det är så värdefullt. Jag har ju jobbat mycket och gör fortfarande så det är inte så lätt att hitta luckor i schemat. Sen är det efterlängtade familjen i Tolsjö, Camilla och Niklas med barnen som jag saknar hur mycket som helst. Fast dom har lika mycket att göra så det hänger inte bara på mig där heller får jag lov att säga. Jag vet att alla jobbar och när jag jobbar och min familj följer med mig på turné så är alla mina vänner lediga normalt. Så det är inte det lättaste att träffas bara så där. Nej, det är tung planering när det ska göras något. Med förståelse så klart. Jag ska vara glad att jag har vänner kvar över huvudtaget eftersom jag är så upptagen jämt. Förut hängde det mest på mig om jag skulle kunna ses, men nu känns det som om det är lika mycket även mina vänner som inte har tid.
Jag har börjat fundera mycket över tiden. Tid är så dyrbart i dagens samhälle och det är inte så konstigt. Alla måste jobba för att överleva. Det går ju verkligen inte att vara sjuk för då faller hela din ekonomi ihop som ett korthus. Jag vågar inte skriva vad jag tycker om regeringens beslut och bestämmelser kring många frågor. För jag blir så arg. Dom som redan har det bra ska självklart få det bättre och de som kämpar i livet får det bara sämre. Det är orättvist tycker jag. Men mycket är bra också. Jag skulle inte vilja sitta på någon post i regeringen och försöka styra. Nej fy sjutton! Det kan inte vara lätt även för den som är född till att driva politik. Men man kan väl för Guds skull tänka med hjärnan i vissa frågor när man har blivit belönad med en sådan hög intelligens, att man får styra över ett helt land förutom att Kungen är den som är över dig. Tack underbara Kung och Kungafamilj att ni finns. Jag älskar er!
Allt handlar om pengar. Pengar är makt, pengar är föda, pengar är lycka, pengar är livet. Vi klarar oss inte utan massor av pengar.
Det är konstigt att man föds till världen och det är jätte dyrt för familjen. Sen kostar du massor om du blir sjuk och inte kan jobba, eller inte har arbete alls. Sen är det nästan ännu dyrare att gå bort! Att dö kostar en förmögenhet. Konstigt att det ska kosta så mycket när du försvinner från jorde livet.
Gud, vad jag klagar och var kom detta ifrån? 
Jo, att tid är pengar. 
Alla blir arbetsmyror, och hinner inte med sig själva eller sin omgivning. Vi måste värna och måna om varandra socialt så vi inte tappar allt utanför sitt eget hem. Sitt eget revir. Jag som älskar att jobba sitter och skriver det här. Men det är ju för att jag känner att jag håller på att förlora greppet om det som gör livet mening. Det som ger livet minnen att förvalta tills man blir gammal och grå. Det är familjen och vännerna runt omkring dig som är livet. Det man upplever tillsammans gör så att du orkar med resten som kan kännas tungt.
Jag saknar mina vänner Ahlén,  Almqvist och Wallinder. Ja, som jag saknar alla. Magnus och Mia hemma i Tierp som jag träffar typ till midsommar och har vi tur till julen också. Alla från Manges såklart, alla ridpolare från stallet. Ja, alla andra mysiga kompisar som mitt liv har givit mig. Ni är så värdefulla för mig. Förlåt om jag inte finns där tillräckligt mycket. Men vi gör nog alla så gott vi kan. Tänk alla nyvunna bekanta som jag fått genom Jamie i föräldrar gruppen. Ni hinner träffas massor under veckorna som jag inte hunnit med. Men som jag längtar tills det lättar lite , så jag och Jamie kan ta del av era aktiviteter. Vi längtar!
Nu när jag sitter här och blir sentimental så saknar jag alla mina klasskompisar genom skoltiden. Både grundskolan och Bollnäs FHSK och självklart Musikhögskolan i Piteå. Vilka vänner! Åh, vad härligt vi hade tillsammans. Jag saknar alla vänner från Wallmans Salonger och Musikalen "I Hetaste Laget" så himla skoj allt var, Saxette tjejerna i Stockholm är otroligt saknade.  Alla kollegor på Music and Production...Åh, du milde vad jag saknar........Jag saknar alla på Radio Skaraborg. Så häftigt att få komma dit och vara en av er för ett tag. Oj, vilka underbara människor ni är.
Kanske har jag blivit känslomässigt svag sen jag fick Jamie, men som jag sitter och saknar alla just nu så måste det vara för att jag bara gör det. Alla som har korsat mina vägar genom livet saknar jag. Näst intill i alla fall. Visst kan det finnas stunder som är mörka och man inte vill minnas, men det finns aldrig något ont som inte har något gott med sig. Så man får se det så.
Håkan och Björn i Stockholm som jag fick äran att bekantas med genom musik och låt skriveri! Så roliga minnen vi skapade i Eagles song studio. Alla dansvänner som finns runt mig när jag spelar, ni är värda GULD! Frida vart tog du vägen?
Men min allra allra bästa kompis genom livet var min morfar Sigvard. Vi hade verkligen en speciell kontakt som var så självklar på något vis. Våran vänskap är rik på minnen som jag bär med mig i mitt livs ryggsäck.
Min sagolika familj alltså alla mina släktingar som jag tänker på varje dag är ju mina absoluta bästa polare så klart! Ni är bara bäst. Ni ger mig så mycket, så mycket. Å´ detsamma gäller Linus familj i Eskilstuna. Tänk vad värdefullt detta är med familj och vänner! Jag nämner inte alla mina vänner genom livet i namn men NI VET ATT NI FINNS HÄR I MITT HJÄRTA.
I framtiden kommer jag säkert att möta nya bekanta. Hoppas tiden räcker till!
Kom ihåg alla att vara rädda om varandra, för det är alla runt omkring dig som finns där när du behöver dom som mest.

torsdag 3 november 2011

En eftermiddags promenad i skogen.



Efter en hel dag med lek och aktivitet inne behövde vi lite luft. 
Jag har inte varit på hugget idag riktigt då jag haft sådan värk i ryggen och nacken. Det har även lett till att huvudet håller på att sprängas. Men glad är jag ändå. Jamie har varit lekfull och velat skoja med mig hela dagen. Jag gör så gott jag kan med att hitta på roliga saker, men det blir lätt att man leker med samma grejer och sjunger samma visor. Ska försöka variera mig mer framöver. 
Vi har kämpat med lite gröt i vanlig ordning. Men det blir mest en liten föreställning som heter duga och jag får bada Jamie, skura golvet och slänga kläderna i tvättkorgen. Men , men .... några teskedar blidde det i alla fall. Alltid något! Det tycker jag är bra och positivt. I morse fick han smaka yoghurt av mig även fast det var "vuxen yoggi" med socker , men det struntar jag i. Han ville smaka det jag åt och självklart fick han det. Hur ska jag kunna ignorera honom när han visar intresse att smaka självmant. Så farligt kan det väl inte vara. Jag får väl höra med Anna-Clara nästa gång. 
Nåväl, jag packade in Jamie i en mysig overall, gjorde ordning mig själv med varm luva och sköna skor och hojtade till åt Gizzla. snacka om att hon blev glad. Hon älskar att springa och busa i skogen. Jamie skrattade när jag försökte springa ikapp med Gizzla så vagnen riktigt slängde och for som i rally. 
Vi hade rysligt roligt och sen när vi kom in lite djupare i skogen och farten var betydligt långsammare så somnade Lilleman så sött och gott i vagnen. Jag hissade ner sitt delen så han fick ligga och mysa när Gizzla och jag gick vidare. Han sov hela vägen hem och en stund utanför huset när vi kom hem. Det kallar jag en riktig "prins sömn". 
När han vaknade lekte vi som vanligt och sen blev det lite mys och amning. Vi gullat massor med Gizzla i soffan och det är så härligt att se vad dom har funnit varandra. Jamie har ju börjat att bli lite hård hänt när han liksom upptäcker saker och vill känna. Så Gizzla och katterna får stå ut med en hel del just nu, och mer lär det ju bli. Men på något konstigt sätt så fattar dom att han är bebis och dom finner sig i att han sliter och drar. Det går väl inte hur länge som helst , men vi försöker samtidigt lära Jamie hur man får klappa vovven och missarna! Hoppas vi lyckas innan det händer något. Men det sk det väl inte behöva göra. Jag menar att han kanske blir klöst av katterna. Men dom kanske lär sig att smita undan innan han hinner fram till dom. Det återstår att se. 
Nu i skrivande stund har lillen en liten Power nap som han brukar ha vid 19.00 tiden. Sen somnar han för natten ungefär mellan 21.00 och 22.00 tiden. 
Linus kom precis hem och det är underbart att ha honom hemma. Dagarna blir långa när han jobbar. Han har ju så långa pass. Åkte 06.00 i morse och kom hem nu kl 20. Ibland är han på jobbet fram till 22 och då är han hemma till 22.30. Dessa dagar är jag helt slut, men så är det ju. Jamie och jag sover när Linus åker och vi sover när han kommer hem igen. Så därför är det skönt när det är lite kortare arbetsdagar för honom som till 17 eller som ikväll till 20. Då hinner vi mysa lite innan det är läggdax! Jamie har ju också behov av att få rå om pappa. 
Så nu när Linus kommit hem måste jag planka en låt som Tim ska sjunga i bandet, och jag ska spela tenorsaxofon. Har inte fått någon egen tid att kunna plocka ut sax stämman än så måste göra det nu, eftersom vi åker i morgon bitti. 
Så fridens på er, nu ska här plankas!

Jamie träffade sina polare!















Ja, äntligen fick Jamie träffa sina kompisar när föräldrar gruppen hade återbesök. Eller träff säger man väl!
Det var riktigt rolig för Jamie som träffat andra barn väldigt sällan. Eftersom vi är ute på turné så mycket och sen även jobbar endel hemma, så hinner vi aldrig i väg på aktiviteter. Tråkigt för Lilleman så klart. Men samtidigt skönt säkert att slippa fara runt för mycket. Så när vi har kommit hem så blir det ju det vanliga att hinna med som tvätta , posten, banken, gården , städning, handla och allt annat som måste göras. De andra har roliga möten på musik cafe´på musikskolan och baby sim. Men det kommer dagar vi kan vara med på detta vi med. Nu under vintern blir ju spel schemat lugnare och då kan vi träffa de andra och ha skoj. I vilket fall som helst så fick Jamie en rolig träff med de andra barnen och tyckte det var rysligt spännande.
Jag hade också en mysig stund med föräldrarna och Anna-Clara med mycket prat och "gofika"!


Häromdagen var vi på BVC hos Anna-Clara för kontroll och nu väger i 9,5 kg. Längden är 70 cm och han följer kurvan perfekt. Det är skönt.
Vi pratade lite om tips och så för att vi ska få honom att äta och dricka annat än "mammas tutte"! Han prov smakar ju bara än och vill liksom inte äta sig mätt så det är amning som gäller fortfarande. Men vi ger gröt och ibland äter han , men mest blir det bara en tesked sen ger han upp.
Men han vill äta själv. Alltså hålla i skeden och känna på maten med fingrarna och då äter han lite. Sen tar han ju fortfarande inte flaskan och det känns som ett litet problem. Annars hade han ju kunnat dricka vatten eller lite saft. Men icke då! Envis som han är så tuggar han bara på själva nappen och leker med flaskan. Jag kan däremot mata honom med dryck ur mitt glas eller med sked, då går det bra. Men tro inte att han dricker ur sin egen kopp med liten drick pip på... nej nej! Dricka direkt ur glaset som mamma och pappa är det som gäller.
Men vi kämpar på.
Skrapa banan och och få en majs krok ibland går bra. Då mumsar han på......
Jag är säker på att allt med att äta släpper bara till slut och finns på plats. Jag är ändå rätt lugn eftersom det fortfarande finns att hämta från "min butik" innan jag stänger den!!!! HIHIHI.....
Jag är lika fascinerad varje dag av vad som händer med Jamies utveckling. Det är underbart att få vara mamma. Jag fullständigt älskar att vara mor.
Jag är så känslomässigt bunden vid honom och det gör ont i hjärtat och själen när han gör sig illa eller inte mår bra.
Som nu när han varit förkyld några dagar och är fortfarande. Med slemmig hosta , rinnande ögon och näsa och febrig. Åh, vad han har haft det jobbigt på nätterna, stackarn.
Men jag hoppas att han förstår att jag gör allt i min makt för att få han frisk och han ska veta att jag hela tiden finns där.
Bara där för honom, med all kärlek!

Igår behövde jag skingra tankarna lite för mamma var iväg på sin tredje cellgifts behandling i Uppsala. Det gör mig så ont att vara här när man vill vara nära henne. Men det är skönt att veta att pappa finns vid hennes sida precis hela tiden och min saknade systeryster bor ju i Tierp och kan vara hos mamma på 10 minuter om hon skulle behöva. Men jag får sådana skuld känslor att jag bor här i Lidköping och inte hjälper till när det är något som måste göras. Som nu när dom flyttat ut mormor Irené från sin lägenhet till hemmet i Västland utanför Tierp. Jag har inte gjort någonting och mamma och pappa har själva gjort massor. Att hon orkar fast hon har den där jäkla skit sjukdomen som gör mig så förbannad. Jag hatar när folk säger Cancer för jag blir så himla ledsen. Jag tycker att så många, allt för många människor får lida av denna djävulska sjuka.
Moster Inger och Anneli, min syster med familj har självklart varit där för att hjälpa till med mormors lägenhet. Men jag då? Här hemma finns jag med skamkänslor för att jag inte gjort någonting. Men det är ju ändå 40 mil och så har jag ju Lilleman och turnén. Men skulden liksom brinner i mitt hjärta och det bränns ordentligt, och det svider i magen.
Jag vill inte familjen ska tro att jag inte vill eller orkar komma hem för att packa och bära prylar, utan det är bara så besvärligt just nu. Men jag vet att dom förstår. Fast det är "skämmigt" ändå. Det är ju så jobbigt att veta att mamma som är så dålig ska behöva slita så här. Men nu är det ju i alla fall lite bättre när hon inte behöver åka till mormor för att städa och handla som hon gjort fast hon är sjuk och trött. Nu när hon åker till sin mor kan dom ju bara mysa , fika, prata och ha en stund för sig själva utan massa måsten. Det är ju toppen!
Så det här med att skingra mina tankar när jag oroar mig för mamma. Då hittar jag på något som måste göras och då gör jag det med Jamie. Så igår packade vi in oss i bilen och drog ner på stan för att uträtta ärenden.
Vi var på Nordea banken och fixade lite och då var tjejen i kassan så snäll och gav Jamie en spargris som var blå. Vi har öppnat konton och sparar pengar åt honom , men det är ju kul att spara lite slantar hemma med. Han har ju fått flera spargrisar av härliga människor ute på dans så nu är det bara att börja hamstra mynt åt honom. Men det gör jag gladeligen.
Sen åkte vi till Babyproffsen för att kolla in en ny bilbarn stol. Dom är så himla trevliga där och jag fick massor av hjälp.  Vi köpte en åkpåse till vagnen som Jamie äntligen åker i eftersom han sitter. Så mycket lättare det har blivit att ta sig överallt när man slipper bära så mycket. Sen fick han naturligtvis en leksak också.
Ja, jag vet! Jag är alldeles för svag att ge och köpa saker till honom. Måste börja skärpa mig på allvar innan han blir för medveten. För då kanske han blir ett sånt där tjatigt barn som skriker och ska ha allt. Nej, det vill jag inte. Så jag lovar på heders ord att jag måste bli bättre på det där med att inte köpa något så fort man är på stan. Men jag tror ni förstår mig lite också. Han är ju så unik för mig och det känns så skönt att få ge honom en liten sak eller lite kläder på något sätt. Fast jag vet att det är en dålig vana. Men ska bättra mig som sagt.
Jamie somnade i vagnen och då passade mamma på att springa in till Ica och handla mat. Det var lite jobbigt med barnvagnen och sen en vagn att lägga varorna i. Men det gick. Allt går på rent vres och envishet. Jamie sov vidare och som han sov! Jag tror att jag åtminstone var i affären i 45 minuter, betalade, packade påsarna, släpade iväg till bilen med tre fulla tunga påsar och vagnen, packade bilen, tog upp Lilleman och satte honom i bilstolen fortfarande sovandes, vek ihop vagnen och in i bilen, körde hem, parkerade utanför ladugården med radio och bilen igång, han sover fortfarande, perfekt för då hann jag springa upp till huset med kassarna, tillbaka till bilen och kopplade loss bilstolen, går in i huset, Jamie sover kvar i stolen, hinner plocka in matvarorna i kylen, värma gårdagens middag i mikrovågsugnen, jag äter middag och nu vaknar han. Tänk vad himla bra det blev. Vi leker och plockar upp nya prylen som blev jätte populär faktiskt. Vi umgås tills pappa Linus kommer hem från jobbet.
Att se lill skruttens glada min och uttryck när Linus kommer in till oss är helt fantastiskt.Han blir så glad och sprattlar med både armar och ben och ler med hela ansiktet och kan inte bärga sig tills han kommer i pappas famn. Det är en otrolig känsla att se kärleken mellan far och son. Å´jag blir gråtfärdig bara av att skriva om dem.
Gud, vad jag älskar min familj!
Här sover han gott i bilstolen. 

Jamie öppnar sin nya leksak!

Spännande.....

Kartongen är också skoj....


Vi bakade pizza och tände massor av ljus i hela huset. Det måste ju bli mysigt när vi skulle få besök. Tim  kom över på fotbollskväll. Sandra (Tims sambo) kom senare efter hennes innebandy träning. Det blev en hel mysig och lugn afton i soffan. Gizzla fick massor av kel och uppmärksamhet av Tim och hon var som  en prinsessa i hans knä!
Jag ringde hem för att få höra mammas röst och hur det hade gått på behandlingen. Hon mår bra efter omständigheterna och det känns fint att höra. Men samtidigt vet jag och känner på mig att hon döljer lite för mig för att jag ska vara lugn och inte så orolig nu när jag har Jamie. Men det är väl klart att man är orolig för sin älskade mor när det inte är bra.
Jag älskar henne så vansinnigt mycket och pappa likaså. Men vi kämpar på och mamma är en riktig fighter.
Kvällen blev natt och Jamie somnade på min axel. När Tim och Sandra åkte hem släkte vi ner stugan och kröp ner till kojs.
Hela familjen tillsammans! Jag älskar er av hela mitt hjärta!