måndag 31 december 2012

Gott slut och Gott nytt!

Nu sitter jag i turné bussen med killarna och kör mot Örebro , för att spela in det Nya Året!
Ja, vi är snart framme.
I bussen har vi pratat Jul förstås och om vad som hänt under semestern.

Nu avslutar vi detta kapitel och kliver in i ett nytt år. 

2013 !!!

Det känns helt otroligt att det redan gått ett helt år.
Herre min skapare... ! Jamie är snart 2 år.
Nej, inte än , men snart.
Det är ju bar tre månader dit. Oj, oj, oj vad tiden rusar iväg.
Som sagt, hela min familj vill önska er alla

Det har varit en ära för mig att ni följer min blogg och mitt liv som mamma och jag hoppas ni vill fortsätta med det under 2013.
Det är skojigt att skriva och jag får så mycket respons, tips och hjälp av er.
Både från erfarna föräldrar, vänner och läsare. Tack snälla ni för att ni ställer upp trots att jag bara skriver lite då och då!

Kolla in min Lilleman så fin han är! 

Gott Nytt År kära vänner!





Underbara Jul!

Vi har haft en underbar JUL må jag säga.
Massor av god mat (tyvärr......!!! ), härlig gemenskap och skön semester.
Det blev som vanligt mycket med bilresa , men det är det tamejsjutton värt och mer därtill.

Jamie och Casper (kusinen) var i sitt esse när dom fick träffa tomten hos farmor och farfar.
Det var en syn att minnas när tomten delade ut paket till dom små liven och ögonen var stora som golfbollar och benen spratt. Jamie skrattade gott och blev glad åt alla sina klappar.
När det var dags för Tomten att gå till nästa hus så fick barnen sitta i knät hos Tomten först och kramas och säga Hej Då!
Det blev blixtar som lyste upp hela hallen värre än papparazzi från allas kameror. Men det gillade Tomten och barnen.
Det var bara så synd att Farfar missade detta ögonblick då han precis gått och köpt tidningen.
Men vi visade alla våra bilder när han kom hem igen.

Vi packade ihop allt och drog vidare till Tierp i snöyran på Julaftonskvällen.
Jamie sov nästan hela vägen.
Sen blev det spralligt när vi kom hem till mormor och morfar förstås.

Juldagen firade vi Jul med min släkt och det var fantastiskt kul att få träffa dom. Det är ju inte ofta direkt.
Vi ses kanske en gång i halvåret. Alldeles för dåligt.
Man hinner längta ihjäl sig emellan liksom. Men vi Skypar och det är ju skit bra rent ut sagt.
Alltså vi ringer video samtal via datorerna. Då ser vi varandra live, och det tycker Jamie är rysligt kul.
Det blev massor av klappar igen och Jamie var riktigt på hugget.

Under dagen hade han febertoppar och mådde allmänt dåligt och jag misstänker att det är tänder på G.
Han har dreglat så mycket under juldagarna att han skulle kunna fylla ett badkar nästan!
Lilla handen har kliat och rivit runt i munnen eftersom det kliat, så det var inte så konstigt att han fick feber.
Han var jätte nere, men syrran och hennes mellersta barn Sofia åkte ner på köpingen och köpte alvedon som jag förstås åkt ifrån hemma.
Det var tur han fick det, för han blev pigg tills det var tajming för klapputdelningen och han var så glad hela tiden.
En nöjd Jamie somnade gott sen.

Linus åkte hem till Torpet själv för han skulle jobba. Så jag och Lilleman stannade i Tierp hemma hos mamma och pappa för att få rå om dom ett tag.
Min älskade moster Inger och kusin vitamin Jesper kom över på middag så vi fick en stund med dom med. Det var trevligt.

Vi passade på att hälsa på min mormor som bor på Wesslandia i Karlholm. Ibland visste hon vem jag var och ibland föll hon in i sina fantasier.
Det var blandade känslor precis att följa med i hennes värld ena sekunden och i nästa komma tillbaka till världen liksom.
Det är så sorgligt att man ska kunna bli Senil. Stackars folk som får hjärn spöken på det där viset. Men det är inte mycket att göra åt.
Vi fick en stund tillsammans med gott fika som avdelningen bjöd på, och det var mycket värt när vi åkte därifrån så fick hon en puss och vink av Jamie.
Han var inte alls på humör under stunden vi var där och klamrade sig fast som en liten apunge i min famn.
Därför blev det liksom så himla rätt avslut på besöket.

Min syster hann jag bara träffa under juldagen när vi firade, sen blev det inget mer.
Hon datade och då brukar ju tiden flyga iväg som sagt.
Mamma och pappa körde hem oss till Lidköping och passar på att stanna några dagar.
Det är bra eftersom jag spelar ikväll Nyårs Afton och då får ju Linus och Lilleman sällskap av dom här hemma.

Det är faktiskt alltid härligt att fara iväg till sina nära och kära och fantastiskt mysigt att träffa alla. Men det är underbart att komma hem till sitt eget och sina egna rutiner efter att ha varit borta ett tag.
Nu ska jag ladda inför aftonen då jag beger mig till Örebro med mina spelkompisar i Drifters och möter publiken som vill fira in nya året med dans.

Uppdaterar med bilder senare, för vimsiga jag tog med mig fel minneskort!!!


Saknar mina Änglar!

Stina blev årets Lucia
Ja, vilken hektisk tid dom söta luciorna har haft må jag säga.
Men dom har klarat det galant hela grejen från audition, repetitioner, konserter och lusseturné!
Med onda och slitna halsar, tidiga mornar, sena kvällar har dom med bravur spridit både ljus och glädje kring sig samtidigt har dom sjungit så vackert sina stämmor så inte ett öga har varit torrt.
Ni är fantastiska.
Hoppas vi ses många gånger framöver kanske bara över en fika eller träffas och titta på bilder och klipp från tiden som varit. För att minnas. Minnas och bevara denna upplevelse for ever!

Här kommer lite tidnings klipp.




Kolla vilka fina änglar. Erika, Andrea, Alice, Hanna, Ida, Julia och Stina

Jag kramar om och gratulerar!


söndag 23 december 2012

Mot Julen i snöyran!




Då är vi på rull mot Eskilstuna i snöyran!

Vi ska fira Jul afton hos Linus familj och sen ska vi fortsätta till Tierp för att fira Juldagen med dom.
Bilen är fullpackad. Så full att vi tyvärr fick lämna Jamies stora och spännande julklapp hemma.
Linus som har fixat så busigt med den. Så det var faktiskt tråkigt, men vad göra?

Hela familjen är med utom katterna som är kvar hemma och håller ställningarna så inte råttorna dansar på bordet när vi åker bort.
Gizzla ligger och passar alla klapparna i bak. Jamie sover gott i sin bil stol och Linus kör.

Jag är helt slut och fick nog nästan ett sammanbrott innan vi äntligen kom iväg.
Det har varit lite väl mycket ett tag och det fick jag äta upp nu. Det blev stressigt att hinna med allt som ska fixas innan Jul.
Så det är helt mitt eget fel att man nu sitter med andan i halsgropen och nära till tårar.
Jag ska absolut inte klaga för mina tankar går till familjer som har det så här jämt. Stressigt och massor att försöka uträtta och inte riktigt får ihop det med tiden.
Eller ännu värre familjer som inte kan fira JUL alls kanske för man har dålig ekonomi eller att det hänt något jobbigt så man inte vill fira.
De allra finaste stunder som vi har att fira under året kan ju vara de allra värsta för andra.
Jag hoppas i alla fall att alla får den Jul man förtjänar att ha.

Det viktigaste för mig är att få träffa alla i familjen och känna värme och gemenskap.
Jag älskar alla de mina både på min egen och på Linus sida så klart.

Jag vill passa på att önska er alla den finaste Julen man kan önska sig.

torsdag 13 december 2012

Envis mamma med problem!




Jag som alltid är så envis av mig pallade knappt med att vara nyopererad småbarns mamma. 
Inget allvarligt och verkligen inget stort ingrepp, men dock!
Man får ju för sjuttsingen inte lyfta!!!
Hur gör man då? När man är ensam hemma med en kille på 1 1/2 år. Han sitter ju i barnstol när vi äter.
Hur kommer han i den när han ska äta och ur när han ätit klart?
Han använder blöja och den måste bytas. Hur kommer han upp på skötbordet utan att mamma lyfter?
När han slagit sig och är ledsen vill han upp i mammas famn.

Jag har hittat på allt möjligt för att klara det här med att vara småbarnsförälder utan att lyfta upp mitt barn. Men det är stört omöjligt att inte göra det nå´n gång.
Jag byter blöja på golvet och det går alldeles utmärkt faktiskt.
Jag försökte få Jamie att stå vid vardagsrumsbordet som är i bra höjd att äta, men där gick vi bet.
Det blev bara lek och stoj och Gizzla (hunden) fick mer i magen än Jamie.
Matrums stolarna kommer han inte upp i själv utan behöver hjälp.
Så när vi åt eller fikade mellanmål har jag fått  fuska så klart.
Vi har även  bara varit hemma eftersom jag inte kan lyfta i eller ur honom ur bilbarnstolen om vi skulle åka någonstans.

Jag har hela tiden satt mig ner, när han vill kela, kramas eller bara ha tröst. Man får gå ner på hans nivå liksom.


Men känner nu att detta var väl inte så himla klyftigt.
Har städat eftersom det verkligen behövdes och det var väl egentligen inte heller det bästa.

Nu har jag i stället rätt ont och har blödningar som straff. Men vad göra.
Den här operationen behövdes verkligen nyss och jag har ställt in den tre gånger för att vi spelat rätt mycket och jag bär massor och sätter upp endel av ljuset när vi riggar scenen. Så det har inte passat riktigt i tiden. Men nu när vi har jul semester med Drifters så fick jag passande en ny tid.

Det är sviter efter Jamies födelse och jag som nästan alla kvinnor lider av att inte kunna hålla tätt.
Fy bubblan vad det har tagit hårt både på självförtroende och själen, även har detta jäkla skit tagit all min energi och koncentration.
Men samtidigt är det så många andra som lider av svåra sjukdomar och jobbiga upplevelser så man ska inte klaga.
Utan man sätter på sig en tena blöja som om inget hänt och klistrar på sig ett leende och bara kör.
Man kör på precis som vanligt för att ingen ska märka någonting.
Man skämmer halvt livet ur sig och man drar sig undan från olika aktiviteter för att man är rädd att bli avslöjad.
Man är rädd att kissa på sig, läcka eller inte kunna hålla sig och få kramp.
Man lir rädd för allt!
Att gå och handla, träna, möta folk och ja, precis allt.

Det har varit så himla svårt och jobbigt på scenen, men jag har gjort så gott jag kan.
Dels rädslan att inte hinna på toaletten i tid då vi spelar i två timmar i sträck innan det blir paus, sen har jag ju oxå mina tankar hos mor som inte mår bra.
Ja, lite lindrigt sagt så har jag haft det jobbigt på scenen och inte riktigt kunna slappna av och njuta av spelningen. Bara för att om jag tar i med sångtekniken lite för mycket, spelar saxofon, böjer mig ner för att krama någon go människa i publiken, släppt loss med lite dans eller bara skrattat till för att vi har roligt..... ja då kan jag ju faktiskt "läcka"
Pinsammare än pinsammast!
Det skulle jag aldrig klara.
Jag säger bara det, stort tack till den som uppfann tena blöjan!

Men nu äntligen ska det vara slut på det här eländet hoppas jag. 
Operationen går ut på att man sätter fast en "stripe" ett band på urinblåsan och vipps så funkar den som den ska.
Helt otroligt alltså.

Vi får bara hoppas att det här lyckas nu då. Man får ju inte lyfta på 4 veckor!!!
Nu vill jag kunna skratta, nysa, hosta, jogga , vara nervös, lyfta Jamie, spela sax,  ja name it, utan att drälla på mig.
Lova att det funkar.



lördag 8 december 2012

Lucia Tider....

Jag har ju äran att coacha stads Lucian i Lidköping och detta är mitt sjunde år i rad. Det är mycket tid och repetitioner tillsammans med tjejerna som är sju underbara änglar. Alla är kandidater och man röstar fram en av töserna till årets Lucia. Men alla är lika viktiga för sången, att sprida glädje och ljus. Den enda skillnaden är att Lucian går först i tåget och bär kronan.
I år blev det Stinas tur att bära ljuskronan och leda vägen för sina tärnor.

Eftersom det blir en sådan intensiv tid så blir gruppen väldigt tajta med varandra.
Jag blir lika ledsen varje år när det är dags att låta dom flyga ut ur boet.
Mitt bo, där jag har vakat över dessa och månat om deras röster och repat in de vackra arrangemangen med både tre och fyra stämmor under 2 månader nästan.
Alla har blivit uttagna från en audition där dom hade sång prov och sen en intervju inför en jury med personer från bl.a tidningen NLT, Lions, Scouterna som är arrangörer för Lucian.
Det viktigaste är ju att man sjunger rätt bra, men man måste även vara team player och visa en sådan bra sida av sig själv som möjligt på kort tid inför den juryn.

Så vissa år har det hänt att det är superbra sångerskor som jag gärna vill ha med inte har poäng så det räcker från andra provet. Då blir jag så ledsen. Att behöva säga nej till sådana fina tjejer som sjunger som gudinnor. Men rätt ska vara rätt. Det är kanske 30 pers som ska bli bara sju i slutet. Det är tufft det.
Så alla som blir utvalda måste veta att det är en tuff tid med intensiv träning och uppoffring, men samtidigt en sådan underbar tid att minnas för livet.
Att få chansen att glädja så många människor som verkligen behöver det och sprida ljus i mörkret.

Precis som förra året fick Jamie vara med på någon av träningarna och han vill gärna spela med och lyssna på deras fina sång.
Han pussar gärna alla tjejerna och det förstår jag.
Luciorna är så underbart härliga och goa töser och det är en fröjd att få finnas till och hjälpa inför den hårda turnén som dom precis har på börjat!
Det gör bara så ont att lämna dom när kröningen är över.
Den stora konserten i Lidköpings vackra ståtliga kyrka S:t Nicolai är viktig så klart, men hela turnén på sjukhus och företag är minst lika viktiga. Men jag övar dom inför detta och sen klarar dom sig själva med hjälp av Lions som kör runt dom i en mini buss till alla lusse ställena.

På genrepet som vi hade på Galejan med publik och julbord fick Anton i Drifters följa med och vara barnvakt åt Jamie. Det var toppen att han ställde upp och det gick jätte bra.
Programmet blev uppskattat och vi hade ett sista rep kvar dagen efter i Kyrkan för att öva ingång , utgång och vart dom skulle stå.

Det höll på att bli riktig kaos!!!!
Eller rättare sagt , det blev kaos. Snökaos!
Så för att alla skulle kunna ta sig hem med skjuts från sina föräldrar blev vi tvungna att mer eller mindre ställa in.

Vi träffades för att gå i kyrkan och visa platserna , men mer hann vi inte av rädsla av att vänta för länge så föräldrarna snöat in i sina gårdar.
Linus kom för att hämta Jamie i kyrkan så vi skulle kunna öva och fin slipa effektivt och i fred, men eftersom det inte blev något så väntade han in mig.

Gud, vilken snö storm det var utanför!
Vi höll inte på ta oss hem ifrån stan!
En resa som normalt tar 15 minuter tog ett par timmar med snöskottning för att lossa bilarna som fastnade på vår skogs väg hem i backen.
Vilken tur att Jamie somnade i bilen så vi kunde hjälpas åt att skotta och försöka gunga loss bilarna.
Det gick tillslut och vi hade nog skottat 100 meter innan vi kunde köra om lill Nissan med Sabben som är högre under och starkare för att bana väg för "Paddan".

Med dyngsura kläder, trötta i ryggarna och is kalla själar kom vi hem och in i stugan. Tände upp en brasa, satte på oss myspys och sockor, vi kurade ihop oss hela familjen i soffan under samma filt.
Linus fixade varm glögg att tina upp oss med och Jamie fick sin välling!
Han satt i mitten och lekte med sina spel i mobilen.
Alla var trötta efter skottningen och rädslan att inte ta sig hem och in i huset, och min oro var obeskrivlig innan jag fått mess av flickorna att dom verkligen kommit hem.

Jag fick inte upp någon värme direkt och frös när vi gick och lade oss. Trots att alla sover tillsammans i sängen så bet sig kylan kvar i kroppen och ville inte riktigt lämna plats åt värmen.
Det tog tid att somna, men till slut kom John Blund även till mig.

Problemen fortsatte morgonen efter så klart!
En tärna var insnöad hemma och en stackare blev förkyld så första giget för F7 som var på torsdagsmorgonen så fick fem tappra tjejer lussa för 800 pers!

Jag var också insnöad och fick tillslut upp altandörren och kunde ta mig ut för att åka till DLG (skolan där jag jobbar som sång coach) och repa inför Julshowen.
Vad säger man.....???? Vädrets makter rår ingen på.


Så här ser ÄNGLARNA ut!


Här värmer vi upp och utför röstvård på hög nivå!

Ett helt reportage om hur vi övar inför Lucia Kröningen fick vi!



fredag 30 november 2012

Pyssel på dagis!

Att Jamie trivs på förskolan nu är det inget snack om. 
Allt fungerar som det ska och det känns så fruktansvärt skönt.
NU är det så roligt när man kommer och ska hämta honom efter en arbetsdag. Man är lite trött och har längtat efter sin familj så klart.
Han möter en med öppen famn, ett leende och ropar mamma!
Känslan är obeskrivlig.
Sen är han så ivrig och visa på bild skärmen om dom fotat under dagen vad som hänt, eller satt upp grejer på väggen som dom pysslat med.

Å´så ska han pussas och pussas! Underbart.

Men när det blir dags att klä på oss och åka där ifrån blir det lite tjurigt och vresigt. 
Det har han ingen stor lust med...... att sätta sig i bilen!
Nej , han vill nog vara kvar på förskolan. Det har han visat nu så många gånger.
Det känns ju skönt faktiskt och som jag sa förut så hellre det än ha det så som vi hade ett bra tag när det inte funkade alls. Han ville absolut inte bli lämnad på dagis och vara ifrån mamma och pappa.

Det här är mycket bättre med lite vres, men kan också vara så himla jobbigt.
Att bråka vid bilen och det tar 5 minuter att försöka få han fast i bilstolen kan vara så jäkla energi dödande!
Men men, det är ju inte världskrig och inte heller varje gång. Så det kan man väl leva med.

I alla fulla fall så blev jag helt tagen av de vackra höst tavlorna barnen hade målat med händerna. Det var olika grupp arbeten och Jamie målade tillsammans med Nora som han tycker så mycket om, Havanna, och Elsa.
Den var så vacker att jag var tvungen att dokumentera den genom att fota i mobilen.

Förskolan har ju pärmar till varje enskilt barn som dom skriver roliga saker att minnas, aktiviteter som dom gör och där har dom säkert också sparat bilder på det barnen gör.
Den får man titta när man vill.

Jag plåtade även Jamies bild på händerna som han målat. Kuligt att ha kvar sen :)

Så här fin är höst tavlan! Ni förstår säkert att mamma och pappa är stolta.....

Han tyckte det var roligt att göra avtryck av händerna och hade nog svårt att sitta still........


lördag 24 november 2012

Men vem är det här?

Jamie hittade mammas blus och hokus pokus......!
Jag vet inte riktigt vem han ville vara?
Kan han vara en nunna eller ett spöke kanske?


Det har han inte riktigt berättat, men han ser ut att ha rätt roligt när mamma gissar och gissar!


söndag 18 november 2012

Buskbus.....!!!

Jamie älskar verkligen att vara ute och leka. Helst med sitta på traktorn, leka med vatten eller bara busa ute i det fria.
Gizzla och Lilleman brukar också skoja med varandra och sno bollen för varandra.
På dagis har dom en rolig buske med hemliga och spännande gångar ute på den ena gården. Där trivs Jamie att busa och stoja.

Men nu tror han att det är gångar och hål i varje buske hemma med. Tyvärr har inte vi det.
Så det blir lite tokigt ibland att vi får "rädda" honom ur busken är han försöker gå in med bilar och andra leksaker.
Så här kan det bli!

lördag 17 november 2012

Min Längtan.....



Drifters rullar för fullt på Norrlands vägarna och jag sitter i min fåtölj och lyssnar lite musik och längtar efter att få mysa med Jamie.
När våra turné veckor blir så här långa brister mitt hjärta av längtan hem.
Men samtidigt så ger ni publiken mig så mycket så att jag orkar vara ifrån mina änglar.

Nej, det är inte så lätt att åka hemifrån trots att man älskar sitt yrke och val av liv. Det är ju det här jag kan och jag vill fortsätta turnéra med mitt älskade Drifters.
Min familj förstår mig och har aldrig sagt till mig att jag måste välja, eller sluta åka på turné.
Nej , det har aldrig kommit på tal och Linus skulle aldrig kräva det.
Han vet!
Han vet att jag älskar er , musiken, att stå på scenen och alla människor runt omkring mig.
Han vet också att jag ÄLSKAR och avgudar min familj och den är självklart viktigast för oss.
Vi älskar varandra så mycket och jag är så lycklig det är vi.
Linus , jag och vår underbara lilla mirakelprins.


Jag gör mitt bästa ändå för att hålla skenet uppe även fast det ibland kan vara väldigt svårt. Men så fort jag ställer mig på scenen, tillsammans med världens bästa Drifters och möter ER så kan jag släppa min längtan för en stund.

Normalt brukar jag kunna göra mitt bästa varje kväll trots att man kanske är orolig eller att mitt hjärta gråter för min finaste mor som kämpar och kämpar mot sin cancer.

De senaste månaderna har jag tyvärr inte kunnat gömma min oro.
Jag har mina tankar hos henne och är så rädd för att hon ska lämna mig....oss!
Jag är så rädd och ledsen hela tiden och jag kan inte rå för att min energi tank inte är full just nu.
Jag ber så hemskt mycket om ursäkt att jag kanske ibland inte orkar vara mig själv, den Erica ni är vana att se och höra.
Jag kanske inte orkar dansa lika mycket, spralla omkring, eller sjunga på det sätt som jag brukar på scenen.

Vissa kvällar är min längtan efter mamma så stark att texterna blir känsliga att sjunga.
Jag blir ändå väldigt stark och vet att hon vill att jag sjunger för er.

Jag är så ledsen över att inte kunna leverera som jag annars brukar göra. 
Men jag lovar att jag ändå för min dags form gör mitt bästa!
Det tar på krafterna att hålla sig för tårar.
Det tar på krafterna att längta efter mina kära.
Det tar på krafterna att svika bandet när jag inte är i form.
Ja, det känns som om jag sviker dom. Sviker killarna för att jag inte är lika bra varje kväll.
Sviker dom för att jag inte är så himla bra när jag inte trivs med ljudet i mina monitorer.

När det blir så här att jag inte är i form, måste jag ta fram tankarna på er. Ni som kommer till oss för att dansa och ha en trevlig afton, betalar entré för möta oss. Det måste jag ta fram så jag är så bra som det bara går för stunden. 
Ni ska inte behöva gå besvikna från dansen.
Nej, det kan jag inte med.

Mina elever på De La Gardie ger mig så mycket inspiration och jag ska ta till vara på den och plocka med mig ut på turnén. 



Ville bara förklara mig ifall någon nån´gång har märkt att jag inte är på topp. 
Man vet aldrig, det kanske syns!
Fast det är ju det jag inte vill. Att det inte ska synas. 
Men som man brukar säga
-Man är inte mer än människa.
Fast jag får absolut skärpa mig. Det är jag fullt medveten om.

Det är ju inta alls ert fel och ni ska inte bli drabbade av en tråkig afton på grund av mig.
Jag lovar kära ni att jag snart kan handskas med mina känslor. Jag lovar kära ni att jag snart är tillbaka som den jag brukar vara. JAG LOVAR!
Så håll ut!


Jag vet att jag är en känslomänniska! Jag är så himla stark när det gäller mig själv, när jag är sjuk eller så. Då är jag en riktig envis jäkel faktiskt!
Men så fort det handlar om känslor, när någon i min närhet inte har det bra, är sjuk, eller vill skiljas då bryter jag ihop som ett kortspel på en sekund.


Att bli sviken i livet är nog det värsta som kan ske och gömma och glömma sånt inför publiken, sina fans är jätte svårt.
Linus skulle aldrig göra mig så illa och det är så skönt att veta. 

Men nu är det värre.
Nej, missförstå mig inte. Mamma sviker inte mig. Jag menar bara att mamma är så sjuk, är så mycket svårare att hantera än att bli sviken. Jag vill ju så gärna hjälpa, men hur?

Jag kan bara med kärlek visa och försöka peppa henne att orka kämpa emot, att orka tävla vidare och inte tappa modet. 
Det är bara så jobbigt att alltid vara så långt ifrån.
Att inte finnas nära.
Den bästa uppfinningen just nu är skype. Åh, du milde vad jag älskar den person som uppfann den tekniken.
Vi skypar, pratar och kikar på varandra via datorn.
Det gillar Jamie och visar gärna sina prylar och vill också spela lite trumma för mormor och morfar.
Det är underbart! Jag fullständigt avgudar SKYPE!


Mamma! Jag älskar dig så <3 <3 <3



Min familj jag älskar er mest av allt. 

Jag lever för er, för musiken, publiken och för Jamies framtid!