tisdag 3 maj 2016

Never give up!




Ligger i sängen igen efter att ha kört familjen till jobb och skola. 
Behöver andas, tänka, och ladda inför många beslut.
Varför ska allt alltid vara så svårt?
I precis allt som jag gör eller är inblandad i så kommer det hinder som blir allt svårare och svårare att ta sig över.
Ibland tänker jag att jag skulle behöva ha en av världens bästa hopphästar som alltid går bredvid mig.
Så fort ett nytt hinder kommer sätter jag mig bara upp i sadeln och skänklar på, och tillsammans flyger vi över det svåra och höga hindret som ingenting.
Å plötsligt är problemet borta och det svåra är löst!
Om det ändå vore så enkelt.

I morgon har jag ett viktigt möte! 
Ett möte som kommer att göra ont.
Ett möte som kommer att göra att jag måste fatta viktiga beslut.
Ett möte som jag inte ville skulle komma.

Men nu är det här.
Som ett brev på posten och så himla oväntat.
Känner mig som en liten mus inträngd i ett hörn.
Man kan riktigt se hur det stackars lilla livet andas fortare än vad den egentligen klarar av.
Svimfärdig och sönderstressad tänker den darrande lilla kraken ut något för att rädda sig för stunden.
Precis så känner jag mig nu.
Precis så har jag känt mig många gånger, men på något vis har jag i dessa stunder ändå varit lyckligt lottad som rest mig upp och klarat mig fram tills nästa prövning står framför dörren.

Precis som nu!
Tankar virvlar runt i huvudet , fram och tillbaka och så där intensivt som en virvelvind.
Ska jag våga satsa?
Ska jag våga satsa själv?
Ska jag våga och kämpa mig kvar i min dröm.
Allt gör så ont! Jäkla skit!
Förvirringen är total och jag saknar förnuft.
Jag är bara så totalt insnöad just nu på hur jag ska kunna lösa detta.
Det finns inget annat i skallen och jag måste tänka klart tills i morgon runt lunch.

Min förtvivlan och rädsla att släppa taget och ge upp.
Allt svider som ett spjut genom mitt bröst.
Gråten tar över skrattet och mina rynkor i pannan blir allt djupare.

Jag vill bara svälja och glömma! 
Bara liksom vakna upp och inse att allt är redan löst.
Om det vore så enkelt att man kunde anlita en trollkarl som viftade med sin trollstav samtidigt som han svär en formel eller rabblar en ramsa. Å vips! Så är allt som bortblåst.
Inga beslut måste tas. Inga oroliga tankar.

Jag älskar det jag gör och jag älskar detta så innerligt.
Varför kan det inte få vara så?
Gud, hjälp mig!
Hjälp mig att tänka rätt.
Ni undrar säkert om detta har med min familj att göra eller Drifters.

Men ni kan vara lugna! 
Jag ska inte ta något beslut som handlar om dem.
Jag älskar mitt Drifters och kommer att vara med dom så länge dom vill ha mig.
Å ´så länge som ni accepterar mig uppe på scenen.
Min familj släpper jag inte taget om, det är ju livets krydda att bli älskad och få vara endel av mina prinsars tillvaro är ju det bästa Ever .
Finns det något som kan överträffa att få vara Jamies mamma? NEJ!
Det finns inget heller som kan överträffa att få vara nära i Jamies liv och få uppleva hans uppväxt, utveckling och hans enormt varma kärlek.

Jag är så van med dessa situationer som jag alltid hamnar i och är så van att tro det allra , allra bästa om allt och alla!
Men jag hamnar alltid på något tokigt vis i trubbel.
Jag är så van att få sitta precis som nu och våndas, och bollas fram och tillbaka i tankar och svåra beslut.
Förmodligen är jag den dummaste människan som vandrar omkring i detta samhälle!
Jag går ju på samma visa gång på gång.
Den här gången känner jag mig riktigt nördig!
Hur kunde jag ens ge mig in i detta från början?
Jag borde ha lärt mig efter alla minor jag gått rakt över och BANG!
Men jag är dum och lättlurad.
Jag litar för mycket på andra.
Men jag har fått erfarenheter.
Å, nu en till!
Även om det gör ont nu så kanske jag kan dra nytta av det i framtiden.
Så får jag tänka ..... ännu en gång.
Snälla, kan jag få bara en dag , jag kräver en enda dags ro är bara helt i stiltje!
Allt är bara lugnt, som om molnen som svävar i himlen är harmoniskt rosa, knappt något ljud utan bara kärleksfulla och underbara sånger som fåglarna sjunger, och lite sus från träd och buskar.
Nästan så dagen kan vara så lugn och harmonisk som om tiden gick i slow motion.
Å´ vad underbart skönt det hade varit.
Men i samma veva så vore det bästa om allt var som vanligt ändå.
Då försvinner ju morgondagen fortare.

Mina axlar sitter uppe i öronen och är så spända att jag snart spyr!
Mitt huvud har dunkat och värkt i flera veckor nu så jag snart domnar bort av alla alvedoner som inte ens kan dämpa lite grann.
Men sånt är ju egentligen inget att ens ta upp.
Det är bara en fis i rymden mot vad människor upplever runt omkring i världen.
Här ligger jag i sängen och klagar, när samhället ser ut som det gör idag.
Med terror, krig, och  politik som liknar dagisverksamhet, svält och dödliga sjukdomar!
Jag har ingen rättighet att klaga och spy galla över att kroppen är spänd, över huvudvärk eller att jag är stressad så krampen i bröstet håller på att ta ihjäl mig.
Jag har alls ingen rätt att klaga över någonting över huvudtaget.
Ändå gör jag det! Så himla egoistiskt av mig. Fy skäms Erica!
Det är ju bara så skönt att skriva av sig. Jag skriver alltid hellre än att prata med någon.
Jag försvinner i mig själv och vill helst inte visa någon att jag har bekymmer eller är orolig över något.
Att få ur sig dessa förbannade tankar och funderingar i skrivande ord är det bäst för mig.
I morgon kommer jag säkert att må mycket bättre än idag.
Nu när jag lättar mitt hjärta trots att jag inte ska.
Jag vill vara stark.
Jag är ju så jäkla envis , och brukar kunna klara mig i svåra situationer på den styrkan.
Men den verkar int orka visa sig för mig denna gång.
Min envishet har svikit mig.

Så förlåt mina vänner! 
Nu ska jag gaska upp mig, våga och orka gå med rak rygg till mötet.
Be till gudarna att alla är rättvisa och våga strida för min dröm.
Upp till kamp! Skam den som ger sig!
Jag måste lära mig att inte bara vara så dum snäll!
Det är då man till slut står där mitt i skiten själv.
Bara för att man råkar tänka på alla andra i första hand.
Varför?
Spelar ingen roll längre om det är vänner, bekanta, arbetskamrater eller vem som helst.
Måste börja tänka lite grann , i alla fall lite grann på mig själv.

Massor av kärlek till er finaste människor där ute. 


Vad vore jag utan er?
Love u <3 Erica










7 kommentarer:

  1. Skall du välja mellan rött eller vitt? Eller mellan kaffe och te? ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. haha :) Om det vore så enkelt! Nej, det är lite mer än så. Men allt löser sig . Kram Erica

      Radera
  2. Livet är inte lätt, motgångarna kommer och går. Det är bara att kämpa vidare. Man försöker vara snäll och tro det bästa om folk, men många gånger slår det tillbaka. Då är det bara att kämpa för det man tror på så har man motgången bakom sig efter ett tag.Livet ser då ljusare ut tills man når nästa motlut. Det är väe det som är livet. Vi tror på dig och vi
    finns med dig i våra tankar. Styrkekramar /Leif o Aina

    SvaraRadera
  3. Å underbara ni! Jag vet att det är både "medgångar" och motgångar genom livet. Å det är väl tur. Synd att man bara kommer typ ihåg motgångarna eller att det är dom man tar upp. Man måste komma ihåg att glädjas med allt bra också, då blir det ju lättare att tävla och orka med motgången. Tack för att ni orkar med mig. Kram Erica

    SvaraRadera
  4. Du vet att vi finns med dig både i med och motgång. Så mycket glädje som du gett oss genom åren kan du kanske inte förstå. Vi önskar dig allt gott och den framgång du är värd. Styrkekramar.

    SvaraRadera
  5. varma kramar till dej Erica och familjen.
    önskar dej allt gott / Barbro

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du ! Den kramen värmde <3

      Radera