fredag 2 december 2016

Jag älskar mitt jobb! Men, det finns en och annan baksida.....




Jag tror att ni flesta har förstått att jag verkligen älskar att jobba!
Jag är inte rädd för att jobba hårt och har alltid gjort det sedan mitt första sommarjobb.
Ingen maskning här alltså.
I jobbet har jag aldrig varit lat tycker jag själv i alla fall, men däremot är jag väl en latmask hemma i perioder.
Förra hösten tog det ju lite stopp tyvärr.
Jag brottades fortfarande med min stora sorg och saknad efter min älskade mamma som gick bort i Cancer.
Det är naturligtvis fortfarande,  enormt svårt att leva utan henne. Hon var ju min trygga hamn.
Jag var endast borta en enda dag från skolarbetet, och en helg från turnén med Drifters i samband med att hon gick bort.
Sen har jag bara tågat på i 180, precis som vanligt.
MAMMA..........
Bildresultat för saknar mamma


Som ni vet är jag en känslomänniska och är plikttrogen. 
Så även fast jag inte egentligen orkar eller kanske mår riktigt bra så går jag självklart till jobbet.
Mitt hjärta fick så dåligt samvete när turnén krockade med skolan och jag tog självklart igen allt själv med mina elever.
Envist så orkar jag tåga på men rent känslomässigt så bryts jag ner.
Jobbade som en galning tills jag inte längre fick upp mina armar för att kamma håret en morgon när jag skulle till skolan.
Åkte som jag var för att göra min plikt och vara en bra lärare.
Körde hela dagen efter mitt normala schema och sen från eftermiddagen tog jag igen missade lektioner.
Samma dagen efter, och dagen därpå osv.
En dag kom jag inte upp i trappan till 3 våningen där vi har musiklektionerna.
Jag hade inte kraft att lyft fötterna vidare i trappstegen.
Jag kände hur hjärtat bultade hårt och liksom utanför kroppen och sen..... svart!!!!
Med darrande händer och ben tog jag mig med enbart envishet upp och fullföljde mina tre elever jag skulle ha innan rast.
På rasten bröt jag ihop i någon slags panikångest!
Ledsen för att jag inte klarade mina uppgifter.

Bildresultat för saknar mamma
Jag blev sjukskriven i två månader från skolan och sedan valde jag att vara tjänstledig till sommaren.
Å ´nu har jag sagt upp min älskade lärartjänst från DLG i Lidköping.
Det har varit en resa som varit jobbig då jag älskar att undervisa.
Men min fina kollega och vän och jag startade ju Studio Voice tillsammans i denna veva också.
En dröm , en verklig dröm som gick i uppfyllelse.
Vi hittade en lokal mitt i centrum som vi rustade och öppnade vår sång clini´c i augusti förra året.
Snart ett år sedan.

Nu har jag hoppat upp på tjuren och greppat hornen på den där besten eftersom jag måste klara mig själv hädanefter.
Min kollega blev tvungen att dra sig ur bolaget.
Jag vet ju hur hemskt det är att få utmattning syndrom som jag fick. Jag har ju fortfarande inte blivit helt frisk eftersom min hjärna inte vill fungera som den ska.
Ja, ja jag la upp den serven själv..... :) Förstår att endel tänker att jag har väl aldrig varit riktigt klok ändå. Men ni förstår vad jag menar.
Vissa dagar är bättre än andra, så ska inte klaga.

Det är inte så kul när allt går i slow motion, minnet sviker, koncentrationen tryter, inlärningsförmågan är lika med noll.
Tröttheten har klamrat sig fast som en ryggsäck på ryggen och allt är tungt.
Å´det värsta av allt är att försöka försvara sig när folk inte vet av detta och kräver att den där texten borde du väl kunna vid det här laget, eller vad som helst!
Så att tvinga någon in i samma situation skulle jag aldrig göra mot en medmänniska i hela mitt liv.
Så så fick det bli!
Vi bestämde att jag fortsätter som vanligt i studion själv.
Under tiden som vi började avveckla och dela upp osv så blir min kollega gravid <3
Vilken lycka! :)

Så vårkonserten vi hade med Studio Voice verksamheten blev även det sista för henne.
Allt har gått bra på vägen med magen som växer och det verkar som hon mår riktigt bra.
Det är ju det viktigaste, och det ska bli så spännande att få träffa och välkomna den lilla när den anländer. För nu är det nära.
Håller tummarna så allt går bra <3
Jag vickar lite på skolan nu igen och det går riktigt bra ju.
Fantastiska elever och kollegor precis som förr så det här ska jag nog klara av.
Känner mig taggad att kanske i framtiden ta en liten tjänst på nån trevlig skola och undervisa massor igen.
Ja, som ni förstår är det nog som en drog för mig att få lära , ge tips och se utveckling hos någon som brinner för sången. Älskar´t.

Jag ska göra allt för att hålla ångan uppe, och verkligen blåsa liv i drömmen.
Den ska få leva så länge jag orkar.
Jag kan inte leva utan en tillvaro att få undervisa.
Jag fullständigt älskar att undervisa , för jag blir så inspirerad själv av alla de talangfulla eleverna.
Att få gotta ner sig i deras guldstrupar, forma, tipsa och bygga teknik med klang och smidighet är för mig som att ha julafton hela året runt.
Nu , ka jag undervisa när jag vill , orkar och har lust.
Inga krav på att alltid vara där, och inte längre några krockar.
Så himla lyxigt.


Jag har mycket tid med familjen då Jamie och jag är mycket ensamma tillsammans och myser, leker och bara är.
Jag kan ju styra som jag vill.
Men nu kommer det ju självklart att bli tufft då jag måste se till att få in båda delarna av hyran alldeles själv.
Det innebär ju självklart att jag måste jobba hårt.
Men "det måste gå" som min allra bästa chef någonsin Lennart Green alltid sa.
Å´det säger jag ofta nu som honom .
DET MÅSTE GÅ! 
Det här är väl baksidan av mitt undervisnings yrke.

Men nu har Studion börjat "snurra på" och jag har startat olika nya aktiviteter. Ser fram emot att driva detta själv och jag är glad att det går bättre och bättre! Jag börjar minsann bli stolt!
Nu håller Linus på att bygga under lovet och riva väggen som vi byggde upp innan starten.
Men det är ju ett positivt problem att jag måste bygga om eftersom kören växer och blir fler glada sånglärkor som samlas är vi trångbodda! Samtidigt så satte jag igång en ny aktivitet med Hitz With Kidz och vi behöver också större utrymme precis som Pop Up Showen.
Så detta att behöva riva ner det som bara stått uppe i ett år, känns bara kul då det är positiva problem att rummen är för små!

Men det finns något som är betydligt jobbigare. Nåt som jag funderar på så mycket så att jag går sönder snart!

När jag är på turné med Drifters brinner jag för mitt yrke att få sjunga, stå på scenen, träffa er alla underbara människor, resa runt och få spela med mitt älskade band!
Jag är ju så jäkla bortskämd med kompetenta och grymt duktiga musiker.
Anton, Robban , Stellan och Ronny är så himla bra och jag blir hela tiden taggad att jag måste hålla mig i form i rösten så jag håller måttet.
Det är en fröjd att få spela med dessa killar och vi har det ju så bra tillsammans, tycker jag i alla fall.
Dom stöttar och finns där om man råkar ha en dålig dag, saknar familjen (som jag gör alltid såklart), saknar mamma, har ont eller bara så less på kroppen som är trött.
Jag kämpar för att ni vill ha mig kvar trots att jag börjar bli till åren (på papperet i alla fall ) trots att jag inte tycker det själv...ler..... :)!
Men jag har rösten kvar och orken att fortsätta, men blir jag inte accepterad av publiken så får jag ju ge vika för någon annan såklart , så DRIFTERS kan leva vidare.

Jag verkligen älskar mitt turne´jobb och min tillvaro i DRIFTERS. 
Jag är inte mogen för att sluta och jag tänker fortsätta så länge jag orkar.
Men mina i år 17 år tillsammans med er i publiken , arrangörer, dans ställen , och Drifters så har jag fått mycket erfarenheter, kritik både bra och dåligt, men allra helst 17 år av lycka för jag ÄLSKAR mitt jobb.

Men , det finns något jag riktigt aldrig lyckats att lära mig eller förstå.
Varför?
Varför i all världen har man eller vissa av er rättigheter att göra personliga påhopp.
Det har jag aldrig riktigt förstått!!!
Förut när man var yngre klarade jag att möta alla kommentarer eller kanske rent ut sagt klagomål rätt i ansiktet.

Men nu, och jag vet faktiskt inte varför.
Men det orkar jag inte längre.
Jag blir så himla ledsen.
Kanske för att jag gått igenom mycket svåra saker i livet, men vem har inte det?
Kanske för att jag börjar bli gammal trots att jag inte vill, för jag vill leva länge för Jamies skull!
Kanske för att jag kanske har PMS? Vad vet jag? Eller för att jag INTE har PMS?
Kanske för att jag har hört detta i 17 år nu och börjar bli less. Har ändå stått ut länge tycker jag.
Bildresultat för tro på dig själv
Men snälla rara människor, inte alla dock utan ni som bara har ork, eller rent ut sagt mage att komma fram med vissa kommentarer som liksom sticker ner en med en kniv i hjärtat.
Ja, det är faktiskt så det känns.
Har ni ingen skam i kroppen alls?
Hur kan man bara ens komma på tanken att gå fram till en person och bara säga så?

Jag är ingen skönhet eller fotomodell, men jag försöker att vara fin.
Jag är ingen Beyonce eller Celine Dion, fast jag älskar att sjunga och kan sjunga.
Jag är ingen stylist, fast jag älskar kläder och skor.
Jag är inte någon ungdom längre, fast jag kanske velat.
Jag kan fortsätta listan lång, men väljer att sluta här!

JAG ÄR JAG!
Jag kan inte vara någon annan. Utan det här är Erica som jag blev skapt.
Det är så här jag ser ut.
Det är så här jag låter.
Det här är jag.
Låt mig få vara jag.
Om ni inte tycker om mig, å det har jag aldrig begärt. Varför kommer ni ut på oss Drifters då, och dansar om jag är så himla ful så ni måste komma fram och säga det.
Bespara er den synen att slippa se en sådan ful sångerska och spara samtidigt er entré som ni lagt ut för att dansa till oss.
Samtidigt besparar ni mig att slippa höra dessa hemska och sjuka kommentarer.
Snälla !!!
Jag lovar att jag skulle kunna skriva en hel bok med kommentarer som jag fått genom åren om mitt utseende, kläder eller annat som tempo och låtar.

I 17 år har jag tex varit gravid. !!!!! 
Borde ju ha fött en Alien nu om det vore så.
Ja, det är sant.
Jag får grattishälsningar, och man kommer fram och klappar på magen och säger -Gud vad kul!
Eller -Vem ska ta över i Drifters nu då när du är gravid?

Jag älskar godis, ursäkta mig. Mumsfillibabba!!!
Ibland har jag ätit lite för mycket och blivit mullig, men hallå!
Det var fruktansvärt alla dessa år då jag fick detta i ansiktet hela tiden , helg efter helg och jag levde med sorgen och beskedet från läkaren efter min myomtumör operation.
Jag hade flera myomer men en var en cysta som en tennisboll hård som ett klot på framsidan av livmodern.
Normalt tar operation 30 min med titthål, efter 4 timmar fick dom öppna och borra bort den.
Efter operationen berättar läkaren att allt gått bra , och att vi väntade provsvar på cystan men tyvärr att jag förlorade chansen att kunna få barn.
Det var ett slag i ansiktet och längtan att adoptera blev starkare och starkare genom åren.
Förstå att det gjorde ont när ni gratulerade mig med klappar på magen och berättade för mig att jag var gravid!!!!

Jag träffar Linus några år efter operationen.
Han blev min hjälte, eftersom vi mot alla odds blev gravida.
En graviditet som var superjobbig eftersom vi höll på att förlora vår lille knodd i magen och allt var så oroligt.
Men vi fick fantastik vård och extra kontroller så allt gick ju bra till slut.
En miljon vinst av dess like.
Jamie är mitt liv!

Men nu har dessa kommentarer bytts ut till
- Å´jag ser att det är ett syskon som gror. !!!!
Jag blir så trött.
Nej, det går inte att skaffa ett syskon , jag kan inte och vill inte heller göra om detta.
Vi är så nöjda med vår guldklimp och att vi får ihop vår tillvaro som familj fast jag är en turnerande mor och fru.
Linus är ju en dröm partner som ställer upp att vara ensam var eviga helg med Jamie eftersom jag turnerar. Han har inte vid något tillfälle begärt att jag ska sluta.
Lyckan är vår och för er som undrar eller vill bestämma så ska vi inte skaffa flera barn.
Tänk också på min ålder!

Så nu kan vi alltså stryka ett streck över dessa frågor, och påståenden. Eller ?

Men sen kommer vi till det som verkligen gör mig så illa inombords.
Det här som gör så ont i hjärtat och själen att höra.
Det gör ännu ondare att höra detta mitt i sitt jobb.
Mitt i mitt jobb på en offentlig plats, där vi inte är ensamma utan inför många personer.

-Du var så mycket vackrare i kort lugg!
-Har du inte tid? -Jobbar du för mycket så du inte hinner klippa ditt hår hos frisörskan?
-Men Erica hur har du tonat dig? -Du passar verkligen inte i den mörka färgen!
-Du är så mycket vackrare som blond.
-Men Erica, hur ser du ut i ditt raka hår? -Du borde verkligen locka dig så som du gjorde förr.
-Men Erica, att du har utsläppt hår idag? Du är ju så mycket finare i toffs.
-Men Erica , allvarligt vad har du för skor på dig.
-Hur kan du gå i dessa?
-Men Erica, har du inga bättre kläder än det du valt idag?

Förra sommaren jobbade jag ändå trots att jag fick discbrock och hade svårt att röra mig och även svårt att sjunga då det gjorde ont.
Jag hade platta skor och gjorde mitt jobb.
Men fick då höra klagomål att jag var så mycket bättre förr eftersom jag alltid rör på mig och dansar. Nu stod jag ju still.
Även om jag förklarade varför jag stod still så var det verkligen bedrövligt att jag var så tråkig på scenen! Du som alltid är så pigg och har utstrålning.
Ok! Vad var det som var så svårt att förstå?
Är jag otydlig? Eller har jag en dialekt som är svår att förstå när jag berättar varför jag tyvärr inte kunde röra så mycket på mig denna spelning.

Jag fick även klagomål och tydliga tecken med armar som viftade och pekade på mina bedrövliga skor .
Jag hade Converse!
Jag knöt av mig dessa och fortsatte sjunga för att behaga denna person barfota.
Det skulle jag aldrig ha gjort!!!
Då kom flera fram och fnyste att det var ju absolut inte lämpligt att stå på scenen barfota och dessutom bära en paljett klänning.

Jag blir så ledsen hörni!
Rakt eller lockigt ? Båda är ju fel!
Kort eller långt? Båda är ju fel!
Klänning eller byxor? Båda är ju fel!
Höga eller låga skor? Båda är ju fel!

Kan ni svara mig på en fråga? Hur ska jag kunna behaga allas tycke om hur jag ska se ut. Alla säger ju olika. Följer jag någons råd som kommer någon annan och klagar.

Två timmar innan vi kliver upp på scenen så börjar jag med en skön dusch så jag förhoppningsvis ska vara ren och lukta gott när det är dax att börja spela.
Sen sminkar jag mig och gör i ordning håret så att jag själv tycker att nu ska det väl duga!
Jag känner mig bekväm och fin.
Jag väljer kläder och sen går jag ut och möter min älskade publik.
Hur tror ni att det känns när någon kommer fram och börjar vifta med händer och visa att jag inte klär i min långa lugg. Visar med handen som en sax över luggen och klipper till?
Hur tror ni att det känns när någon kommer fram emellan låtarna och säger att jag borde verkligen gå till en frisörska? Har du inte tid?
Hur tror ni att det känns att någon kommer fram och pekar på mina skor som jag valt och visar med både gester och ord att detta var verkligen bedrövligt?

Jag ska ju underhålla er i 3, 5 timmar. Mitt arbetspass tillsammans med er är 4 timmar långt.
Jag ska bara svälja dessa tråkigheter i halsen, försöka fortsätta med gråten som bara bubblar i mitt instrument HALSEN. Tårarna rinner nedför kinderna och sminket likaså.

Om man klagar på ljud och låtar är inte lika jobbigt eftersom då är vi ju hela teamet som får ta åt oss det.
Men nu orkar jag inte med era personliga på hopp längre!

Jag är uppfostrad att hålla tyst eller tänka för mig själv om jag såg någon med en frisyr som jag aldrig skulle ha själv och jag tyckte den var ful. Jag skulle aldrig klampa fram till personen i fråga och säga det rakt upp och ner.
Varför skulle jag inte det?
Nej, för förmodligen har han eller hon den frisyren för hon / han gillar, trivs och tycker själv att den är snygg. Annars skull hen ju aldrig ha håret så.
Jag har inte den lyxen som en artist har även om  det vore drömmen.
Tänka att i 125 gig om året ha med sig en stylist.
Wow, det hade varit nåt.

Tänk om jag skulle klampa in på någons jobb, låt säga en som jobbar på kontor.
Men Herre Gud, hur kan du möta dina kunder och se ut så där.

Eller hoppa av scenen och gå fram till en av er dansare och säga.
Men hur kan du dansa omkring i den där gräsliga skjortan. Ser du inte hur du ser ut?
Eller hade du inte tid att byta om innan du åkte på dans?

Nej , jag skulle aldrig ha hjärta att säga så till någon.
Inte ens komma på tanken att göra det.
För svaret är ju så lätt att en barn skulle kunna lösa frågan själv med lite tanke som man borde tänka före handling.
Att förmodligen så älskar du att dansa i just den skjortan för den är så förbaskat skön att glida omkring med på golvet och samtidigt så älskar du den eftersom DU tycker den är snygg. Annars hade ju du aldrig satt på dig den från början. Eller hur?

Nu har jag spytt ur mig massor av onda ord som legat och grott så länge.
Jag önskar att det kunde ske en förändring. Kan vi inte bara låta bli att göra varandra ledsna?
Måste man göra någon ledsen för att må bra själv kanske?
Om ni tycker att jag är så hemsk att se på eller höra på, så råder jag er att inte titta eller lyssna på mig då.
Hur svårt kan det va?

Jag förstår och vet att alla som som kommer fram till mig och säger som ni tycker om mitt utseende kanske inte menar att göra mig illa.
Men tro mig, det gör ont att höra mitt i situationen att du tycker så. Samtidigt ska jag fortsätta le och sjunga som inget har hänt.
Ni vill säkert bara ge tips för att jag ska se bättre ut, men det är ju efter ditt tycke och smak .
Kom ihåg det.

Jag kommer att fortsätta sjunga i mitt älskade band Drifters.
Så som jag är.
Med kort eller lång lugg, med höga eller låga skor, med lockigt eller rakt hår, och med uppsatt eller utsläppt hår.
Precis så som jag känner för att vara för stunden.

Jag begär inte att du ska älska mig eller tycka jag är bra.

Men du kan ju behålla det för dig själv, alltså ni som har sådant begär att säga rätt ut vad som helst.
Tänk efter före så kanske vi får ett mysigare samhälle.
Ett samhälle som är positivt och blommar av kärlek.
Ett samhälle som är lättare att var glad i.

Jag är bara jag och jag vill vara jag och ingen annan.

Med mycket ångest i själen och en darrig hand , så väljer jag ändå att trycka på publicera knappen.
Jag gråter och mår illa!
Mest för att jag är rädd att mista er, min publik, mina vänner, mina sångelever, min familj, mitt Drifters, vårt skivbolag, arrangörer , bokningsbolag , ja rädd att mista allt.
Bara för att jag ber er om att jag ska få vara den jag är!
Rädd att mista er bara för att jag inte orkar höra dessa klagomål om mitt utseende längre.
Rädd att mista er bara för att jag vågade säga ifrån. En enda gång säger jag ifrån på 17 år!
Hoppas ni förstår och hoppas vi ses snart igen ute på dans.
För jag älskar mitt jobb, att sjunga för er och JAG ÄLSKAR MÄNNISKOR, att få möta er.
Låt oss möta varandra med KÄRLEK.
Bildresultat för kärlek

Detta blogg inlägg skrev jag för flera månader sedan. 
Det var mest för att det kom så många olika kommentarer om hur jag såg ut och var klädd rätt ofta. Flera stycken per kväll och jag skrev som jag alltid gör när jag liksom behöver ventilera.
Men jag vågade aldrig trycka på PUBLICERA knappen.
Men idag gör jag det. Bära eller brista liksom.
För idag dissade jag detta ämne i min topp lista som jag tar med mig när jag jobbar tillsammans en av världens finaste människor ever  <3 Torbjörn Borg.
Det är han som är programledare , radio pratade och min vän i P4 Skaraborg.
Jag har ju äran att vara fredagskompis och sidekick vissa fredagar och det är ju så underbart skoj. Jag verkligen avgudar alla otroligt kompetenta och så duktiga människor som jobbar där. Tänker självklart på dem som jag jobbat mest med som Torbjörn, Martina Stäpel, Fredrik J, Christian, Jenny å ´såklart många, många fler.
Alla är bara så fantastiska.
Man lär sig så mycket och det är både intressant och spännande att få sända radio.
Idag dissade jag som sagt baksidan av mitt jobb som Dansbands sångerska.
Jag älskar ju mitt jobb, men det finns baksidor som gör ont och svider i själ och hjärta.
Dessa påhopp!!!!!
Så nu trycker jag på knappen och hoppas att ni inte hatar mig!
Jag har ju redan sagt ganska mycket i radion och då är ju detta ingenting.

SÅÅÅÅ SKÖNT ATT LÄTTA SITT HJÄRTA <3